Spårlöst

Jag satt här vid datorn och skulle precis kolla på spårlöst från idag. Tänkte lägga in ett inlägg om att jag skulle kolla på det och letade då efter en passande bild att ha till inlägget så googlade ordet spårlöst. Och när jag letade efter en bild så dök det inte helt oväntat upp bilder på en massa personer som är spårlöst försvunna i Sverige. Hur många sidor jag än bläddrade igenom så bara fortsatte det att visas bilder från personer som är borta. Innan jag visste ordet av så hade jag klickat mig in på en sida om en kille som hette Simon som försvann förrförra julen. Jag läste hela bloggen som hans mamma skrivit under den tiden han var spårlöst borta. Hela 181 inlägg läste jag och då hade jag suttit i en och en halv timma och bara läst det hemska som stod i den. Simon var borta i 6 månader innan han hittades i vattnet. Tänk att leva med att en närstående är helt borta och inte veta var han/hon är. Det måste vara den mest hemska känslan som finns. Att inte veta nånting och bara inte kunna få ett avslut. Allt som Simons mamma, kompisar och släkt skrev i bloggen är så svårt att förstå att det hänt på riktigt. Det är så gripande att läsa, när man vet att det här kan hända vem som helst när som helst. Jag skulle inte kunna leva med att mina föräldrar, syskon, släkt eller kompisar försvann och bara vara spårlöst borta. Att leva med den smärtan skulle ta livet av mig.
Jag älskar alla så offantligt mycket! 



Varje år anmäls drygt 6 000 personer försvunna. Mellan 25 och 35 brukar förbli saknade. I Rikskriminalpolisens register över efterlysta finns i dag totalt 940 personer (2007). Orsak till försvinnanden kan vara olyckor, självmord, brott, brist på kontaktnät eller att man helt enkelt har gett sig av frivilligt för att börja ett nytt liv.


Nu ska jag iallafall ta fram snyftpapper och kolla på ett avsnitt av spårlöst. Även fast det inte handlar om personer som är spårlöst borta, så är det jobbigt att kolla på. Men oftast är det ju ett lyckligt slut i det programmet så det är ju tur. Men det är ju Tv och allt slutar ju inte lika lyckligt som det i det verkliga livet.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0